The Black Explosion
Servitors of the Outer Gods

Den svarta explosionen är vad vi har att göra med här, det låter som något det. Men det handlar inte om exploderande afrikaner utan något helt annat, omslaget har en sådär skön femtio-sextiotals filmaffischkänsla över sig, tänk War of the Worlds eller någon av flera liknande filmer som kom under den eran. Och som om inte det vore nog får vi häpnadsväckande rockäventyr med denna svenska kvartett som bildats av Chris Winter efter det att hans tidigare band Dollhouse lades ned, det är också denna Winter som skriver bandets musik och står för sången. En annan sak den som läser på interwebben kommer att märka är hur det namndroppas i samband med detta band, Zeppelin, Black Sabbath, The Who med fler nämns gärna bland de som recenserat albumet hittills.

Och varför inte nämna dessa band med tanke på att det är därifrån deras inspiration och tydliga musikaliska inriktning kommer. Det låter som något som legat glömt sedan 1968 och nu alltså kommit upp i rampljuset men du kan också passa på att nämna Jimi Hendrix och sådant för det handlar om sextiotals hårdrock med lite psykadeliska inslag och liknande, också med autentisk sextiotalsproduktion med en marginellt uppfräschad ljudbild men det låter som att det skulle kunnat vara inspelat någon gång på sextiotalet. Speltiden är också autentisk för tidsepoken vilket betyder ett album som når 36 minuters speltid på de tio spåren, hyfsat med variation får vi också under dessa minuter.

Om du gillar sextiotalets hårdrock kan du säkert gilla detta album för det är välgjord autentisk hårdrock som förnimmer om den tiden med sångstilen som är högtonad och rå (tänk Robert Plant), med de lite psykadeliska inslagen, energin och den lite råa produktionen. Lite tämjt är det dock och inte som till exempel Zeppelins musik från den tiden, vi kan kanske beskriva det som lite mer rumsren sextiotalsrock. Annars vet jag inte vad mer jag ska säga och personligen tycker jag att sextiotalet redan har haft sin tid (nämligen sextiotalet) och jag anser att den tiden och den musiken redan passerat precis som jag tycker om allt kopierande av svunnen tid, jag kan dock förstå att man uppskattar sådant här och dessutom är det betydligt bättre än skräp som Bullet eller Bonafide och det känns inte som att de bara rakt av kopierar utan lite grann snarare hyllar denna tid.

Bäst tycker jag att skivomslaget är men även musiken är ganska stark även om jag saknar en riktigt distinkt hitlåt som mer kan skänka viljan att spela albumet. Det är dock ett jämnstarkt album med tio bra låtar som är ganska underhållande att lyssna på och det är väl ingenting att se ner på även om jag föredrar musik som låter lite mer modern än det denna svarta explosion har att erbjuda. Så, om du är den där som ser drömskt tillbaka på en tid som var för femtio år sedan, då har du ett helt färskt album att sätta tänderna i här.